Där lyckan tar slut. Tar sorgen vid. Man kan inte gå igenom ett helt liv. Utan att sörja någonting. Eller någon. Är det fel att vilja vara trygg. Även om tryggheten sitter hos den andra människan. När vet man att man är totalt oberoende och självständig. Är det när man har slutat sakna? Ju mer du älskar. Desto mera sårbar blir du. Är det då bättre att leva själv. Att inte involvera sig med andra. Umgås utan att tillåta sig att blanda in känslor. Att inte känna. Ibland önskar jag att jag kunde få vara känslokall. Alltför många minnen som gör ont. Men med endast ett fåtal minnen. Tyder på att livet varit tomt. Så vad är då bäst. Att leva i nuet. Att älska så mycket som möjligt.
Att må bra för stunden. För att nästa dag inse att man förlorat det tillfället. Eller mist personen. Är det värt det. I vissa fall tycker jag nog det. Men ändå känner jag att det finns på tok för många stunder. Som jag nog hellre hade levt utan. Fast det kändes så bra. Just då. Det är bara att inse. Jag kommer aldrig vara oberoende och självständig till 100%. Jag kommer alltid känna. Alltid sakna. Mer eller mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar