Hemsk

Jag är en hemsk person egentligen. Verkligen. Varför inser man alltid vad man har. Efter att man har förlorat det. Är vi människor verkligen så mitt uppe i oss själva. Att vi egentligen inte värderar folket som finns omkring oss. Inte tillräckligt mycket så pass att vi håller fast vid dem. Förrän det är försent. Ju mer tiden går och jag lägger ihop allting som har skett. Mer och mer poppar det upp i mitt minne. Jag har varit självupptagen. Jag var inte den som insåg hur du visade din kärlek. Vi är alla uppvuxna på olika sätt. Först häromdagen fick jag mig en tankeställare. Eller snarare. En förklaring. På varför vissa saker var som de var. Blev som de blev. Vi gör som våra föräldrar. Vi gör som vi har levt och lärt. Jag skulle tänkt på detta förr. Insett det för 3 år sedan. Kanske skulle ha öppna mina ögon mera. Jag kan inte mer än säga förlåt. Förlåt för att jag inte förstod och inte kunde läsa dig. Du skulle gett mig allt. Du skulle gett mig hela världen om du kunde. Jag vet det nu. Nu är det däremot försent. Vilket jävla stolpskott jag har varit. Det var jag som gjorde fel.
Inte du.