My life. My choices. My regrets.

onsdag 16 december 2009

Minusgrader

Och så kom snön. Ja visst blir det nog en vit jul trots allt. Jag hade mina tvivel. Dock så spelar det ingen större roll. Jag är så fruktansvärt negativ till halka, tö, slask och allt som hör till. Visserligen är snö vackert att titta på. När den är nyfallen och orörd. Ett plus är att det blir ljusare på nätterna. När alla dessa unika snöflingor har formats tillsammans och bildat en vit bädd över vårat land. Julen kommer att spenderas med M och hans familj. Då jag inte har några som helst planer på att styra min kos åt Sveriges sydliga städer och min familj. Kanske för att jag inte känner någon julstämning what so ever. Herregud. Det är den 16 december. Redan. Tiden har flugit iväg. Jag har nog inte riktigt hunnit hänga med. Hur som haver så kommer jag från och med nästa vecka vara lite mera aktiv i livet. Allmänt. Ska fokusera på studerandet inom Psykologin. Ska även börja träna 3 gånger i veckan. Dags att göra något åt denna kropp som byggdes av godis. Ska bli skönt. Mycket skönt. Kan ge mig fan på att det är bättre att kicka igång detta en vecka innan nyårsafton. Pressen blir nog mindre när det inte läggs till ett "löfte". M och jag kommer träna tillsammans. Visst är det bra mycket roligare att ha en följeslagade med sig. En partner in crime. Större chans att lyckas. När man kan sporra och pusha på varandra. På fredag blir det storhandling. Worka lördag och söndag. Sen får vi se hur de sista dagarna på detta år spenderas. Sen är det dags att lära sig skriva 2010. Likadant varje år. Lagom tills man lärt sig det. Så är det dags att lära sig 2011. And so on. Ibland blir man inte riktigt klok. Men det hör livet till. Sayonara.

2 kommentarer:

  1. Hej :D Kul att du börjat skriva igen! Ja, i julklapp har man önskat sig i gymkort. Hoppas jag får ett så jag kan börja träna efter min gastric bypass. Kramar!

    SvaraRadera
  2. haha har redan gjort operationen, den 23/11. Jo visst var det lite läskigt. Men jag visste att det skulle bli toppen. Ja, man kan ju säga att den här operationen var min enda chans. När man liksom prövat allt annat. Det var ett stort steg att ta, men jag ger mig ju aldrig när jag väl har bestämt mig. kramar

    SvaraRadera