Okej

Du har etsat dig fast. I mina ögon. I mitt hjärta. Där kommer du föralltid att finnas.
Det som en gång har setts. Kan inte bli osett. Det som en gång har känts. Kan inte bli okänt. Känslan finns kvar. Men förnuftet har gått in och räddat mig från den där hopplösheten och den där oändliga längtan. Jag saknar.
Men jag längtar inte på samma sätt. Jag sörjer. Men jag gråter inte. Jag älskar. Men klarar av avståndet. Jag tror att om man någonsin ska kunna bli riktigt lycklig. Få uppleva alla lyckliga ögonblick. Så måste vi vara beredda på att även förlora. Sörja. Sakna. Längta. Men i allt detta. Så finns chansen till att återigen kunna glädjas. Kunna längta och se fram emot den dagen som vi kan sluta längta. Efter detta / denne. Den dagen som kommer då vi äntligen når fram. Ibland vill man för mycket. Men återigen stiger förnuftet in och säger: Stopp. Stanna. Inte nu. Det är inte rätt tid. Längtan och saknaden kommer finnas kvar. Kanske växa sig starkare. Men du måste stå emot. I alla fall denna gången. Annars finns risken att du förstör allt. Allt det nya du försöker bygga upp. Kan rasa samman. Det kanske inte är värt det. Man får vara osäker. Det är okej. En dag kan du göra ett val. Men det behöver inte alltid bli rätt. Allt kan bli fel. Så fel. Men även det. Är okej.