Brag versus Sympathy.

Slänger upp mitt första blogg-inlägg ever. Min debut började på bloggain.se.
Men ofcourse så slänger jag upp det här också. Så enjoy.

Då var det gjort. Jag har fallit för blogg-evolutionen. Jag hade lovat mig själv att aldrig skaffa en blogg. Jag ansåg att mitt liv är mitt liv. Det behöver ingen annan läsa om. Jag skriver dagbok flitigt. Men det är mina känslor. De är till för mig och ingen annan. Så problemet har inte varit att jag inte tycker om att skriva. Tvärtom. Jag älskar det.
Min inställning till majoriteten av alla bloggare "attention-whores" som gör allt för att få uppmärksamhet. Om det så handlar om det perfeka livet. Eller om alla tragedier runt omkring en. Brag versus Sympathy. Men är det inte det hela livet handlar om egentligen. Att få tala om vad man är duktig på. Hur duktig man är. Visa upp sina bästa sidor för världen. Om man nu inte har några underbara sidor. Om man inte är självgod och älskar sig själv över allt annat. Då måste ändå the next best thing vara att man är ynklig, missuppfattad, oförstådd och totalt jävla ensam och få uppmärksamhet på det sättet. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet?
Säga vad ni säga vill men det är faktiskt så, att det är dessa två saker som man helst läser om. Man vill störa sig på de som tycker att de är så mycket bättre än alla andra. För att inte tala om hur härligt det är att gotta sig i en annans olycka. Det finns en anledning till att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Nu går jag inte och är en hater gentemot random människa / bloggare. Nu talar jag om människor som finns i min omgivning. Vänner och fiender. Gott och ont. Så idag har även jag gått och blivit en attention-whore. Det kommer visa sig hur pass bra jag lyckas uppehålla denna blogg. Kanske är jag självgod och bara älskar tanken på att människor läser det jag skriver. Eller är det så att jag precis har upptäckt att nog fan kan jag också beklaga mig och leta sympati här?!