Ganska häftigt tycker jag om jag får säga det själv. Jag är inte den som är den egentligen. Självklart kan jag tänka till. Men jag brukar låta sådant passera utan att lämna vidare spår. Folk är inte så djupa längre. Eller snarare, det är inte många som visar det. En del kanske inte alls tycker att det är intressant. Andra kanske inte kan visa det. Vissa kanske är oroliga för att uppfattas som konstiga om man tar upp sådant. Många klarar nog inte av att gå in på djupet och även sedan prata "öppet" om det. Finns så många olika sätt att se på dessa saker. Djupa känslor är inte det första man talar om när man träffar nya människor. Måste lära känna varandra väl innan man börjar gå in på djupet. Det är verkligen som att ge bort en bit av sig själv. Ingen kan skada dig så illa som den som står dig närmast. Det är farligt att ha någon stående nära. Ju närmare du släpper in en person i ditt liv. Desto lättare blir det för denna personen att sedan skada dig. Men om personen är ute efter att skada dig så lär han eller hon inte stå dig såpass nära som du kanske trodde. Men så finns dessa kloka ord som jag älskar.
Motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet.
Ni som inte förstår det där. Slå upp det eller fråga mig. Det är en riktigt bra line. Nåväl. Sladdade av en slump in på ämnet religiös. Att vara eller inte vara. Det är frågan. Pratade men en väninna häromdagen och vi kom in på livet och döden. Inget djupt prat där, utan snarare lite allmänt skitsnack om livet efter detta och så vidare. Hon tyckte att det var läskigt när jag sa till henne att det finns en anledning till att kyrkogården ligger bredvid kyrkan. De döda vilar brevid de levande. Det finns inget mera levande än kyrkan. Nu tänker många säker "livet händer överallt, inte bara i kyrkan". Självklart är det så. Även döden händer överallt. Men hur skulle det se ut om alla bortgångna lämnades kvar på platserna där det inträffar. Det är bara att inse. Det är suveränt att alla kan samlas bredvid den plats som representerar livet. Ni som är lite mera kyrkligt / troende inställda förstår hur jag menar med alla faser i livet som harsamband med kyrkan. Födelse, dopet. Kärlek, giftemålet osv. När livet sedan tar slut och man blir begravd så är det inte alls konstigt att man placeras där. Håll med om att det är helt klart bättre att få ligga bredvid en kyrka och inte en förlossningsklinik. Ingen ro skulle man få. Jag ska tillägga att jag inte är troende på en s.k "Gud". Men jag tror på livet. Rätt och fel och gott och ont. Jag är min egen "Gud". Det är ingen annan som lever mitt liv. Ingen annan som kan skapa mitt liv. Det kan jag bara göra själv. I slutändan är det mina val som formar mitt liv. Jag tror stenhårt på att man alltid har ett val. Oavsett vilken situation det handlar om. Sen om det är ett sådant val där man måste välja mellan " pest eller kolera" så är det i alla fall ett val. Man kan lägga sig ner och dö. Eller man kan ställa sig upp och slå tillbaka. Kom även att tänka på att i King Arthur så säger han som spelar Arthur. I don`t belive in heaven cause I`ve been living in this hell. Hur kan man inte tro på "himmelen" men tro på "helvetet". Hör inte dessa två ihop. Det ena kan väl inte finnas utan det andra. Jag menar att egentligen utan en motsats så kan väl sådana uttryck inte existera. Om man inte kan jämföra med något. Som det är med allt annat. Vad är bra och vad är dåligt. Vad är mjukt och vad är hårt. Vad är kallt och vad är varmt.
Seeing is believing. Eller snarare. Feeling is believing
Damn I`m deep today
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar